Varför vägrar Schottenius uttala sig?

Min debatt med DN Kultur de senaste veckorna fick ett snöpligt slut. Efter att ha dokumenterat det rena lurendrejeriet i Andreas Malms anklagelser mot mig om islamofobi på min blogg och i Expressen visade det sig till slut att ingen ville försvara Andreas Malms påståenden. Inte ens Andreas Malm själv, som i ett svar i Expressen diskret backade från samtliga tre anklagelser. Inte ens DN:s kulturchef, Maria Schottenius, som i två artiklar utmålat mig som smågalen rättshaverist för att jag efterfrågade en rättelse.

Man tar sig för pannan. Hur kommer det sig att falska påståenden som är lätta att kontrollera och motbevisa publiceras utan att någon tar ansvar för dem? Hur kommer det sig att Schottenius trots återkommande mediala framstötar vägrar att uttala sig i "det enskilda fallet" eller "ta ansvar för enskilda artiklar". Som om hon var en minister som till varje pris ville undvika att bli anklagad för att lägga sig i myndighetens arbete.

Det handlar om ägare som inte agerar ägare, en ansvarig utgivare som inte tar ansvar, en kulturchef som struntar i kulturdebatten och redaktörer som inte gör ett seriöst redigeringsarbete.

Inte någon gång under debattens gång har Maria Schottenius visat att hon har något hum om vad den handlar om eller ens att hon har läst de famösa artiklarna. Hennes försvarslinje har byggt på att svartmåla hennes kritiker på ett personligt och psykologiskt plan samt att ifrågasätta om kultursidor över huvud taget ska behöva bekymra sig om de publicerar korrekta sakuppgifter eller ej. Som hon uttryckte det i Magnusson i P1 den 28 februari:

"Det är en ny sak som har kommit på senare år det här ... att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter."

För den som saknar kunskap är postmodernismen alltid den sista utvägen. Och Maria Schottenius har mycket riktigt överlämnat den politiska och kulturella debatten på sidan åt medarbetare som behärskar områdena och är intresserade av dem. Då inträder den märkliga situationen att personer längre ned i hierarkin fritt kan göra om debatten till en avbild av deras egen politiska agenda utan att de behöver ta ett formellt ansvar för det.

När det inte är samma person som i praktiken styr sidan som sedan behöver stå vid vinet och snittarna och försvara den inträffar en personlighetsklyvning. De som fattar de verkliga besluten behöver inte bry sig om ifall deras bortrationalisering av faktakoll och mångsidighet gör att tidningens trovärdighet och varumärke lider skada, för de behöver inte klä skott. Samtidigt kan galjonsfiguren urskulda sig med att inte riktigt ha koll och att det är någon annan som har fattat de specifika besluten. Samtidigt gör hennes okunskap i sakfrågan att hon inte kan ta publika debatter om det och hon blir livrädd för extern granskning, för nätet och för världen utanför.

Då kommer konstiga saker till slut att hända. T ex att rena falsarier publiceras och ingen vill försvara det, men ingen är ansvarig och ingen behöver rätta felen. Och eftersom de som vet inte bryr sig och de som har det formella ansvaret struntar i vad som händer så tillåts en dokumenterad serielögnare fortsätta att publicera sig på sidan, dag ut och dag in.

Chefredaktören har naturligtvis till uppgift att bringa ordning i kaos, men när det inte sker är det slutligen ägarna som skuggan faller på. När de nonchalerar upprepade signaler om att journalistetiken kränks å det grövsta och att ansvarsstrukturen har kollapsat visar det bara att de inte tycker att kulturdebatten och kultursidan är särskilt viktig för tidningen längre.

Johan Norberg är författare, idéhistoriker och liberal debattör.